Sparade inläggDet gamla arbetslivet – uttryck vi minns
Vi vet att det känns som ett avlägset minne nu, det där med fasta kontorsplatser och påbjuden fysisk närvaro. Kanske blickar du tillbaka med fascination och förfäran – var allt bara en dröm, eller stämmer det att arbete en gång i tiden var en plats man gick till snarare än något man gjorde?
Det har sagts att ”den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. För att högtidlighålla det gamla arbetslivets död vill vi därför erbjuda en enkel parlör, så att vi vet vilka uttryck vi ska vara extra uppmärksamma på om historien skulle få för sig att upprepa sig. Håll till godo.
”Så du ska redan gå hem?”
Vanligt förekommande uttryck hos kollega eller chef i samband med att någon lämnade kontoret för distansarbete. Anhängare av frasen levde efter devisen att det är bättre att sitta av tid på kontoret än att faktiskt göra nytta hemifrån. Uttrycket ackompanjerades nästan alltid av en flyktig, mest symbolisk, titt på armbandsuret. Nyttjades ända in på 2020-talet och kunde användas på ett såväl allvarligt som skämtsamt sätt, med avsikten att låta mottagaren avgöra vilket.
”Jag jobbar hemifrån imorgon.”
Kunde höras i organisationer där normen var att befinna sig på kontoret men som under speciella omständigheter tillät medarbetare att arbeta hemifrån. Förväntningar och spelregler var i dessa organisationer sällan uppgjorda; istället för tillit mellan medarbetare och ledare fanns en önskan om att ha kontroll, vilket inte sällan lade en våt filt över medarbetarens egen drivkraft.
”Jag har mailat dig den senaste versionen.”
I IT-erans ungdom använde man sig av lokalt sparade filer, som inte tillät samtidig redigering av flera olika användare. Detta ledde till att det alltid fanns flera olika versioner av samma dokument, med stor förvirring som följd – vem har gjort vilka ändringar och vilken version är den rätta? I vissa organisationer levde dokumentmailandet kvar under flera års tid, trots att man hade möjlighet att dela dokument i molnet.
”Välkomna, även ni som är med via Teams!”
I somliga organisationer var det länge exotiskt att i ett möte ha med folk på distans. Det innebar att mötet väsentligen genomfördes av personer runt det materiella bordet, medan distansdeltagare blev till passiva åskådare.
”Har du svarat Håkansson?”
(Eller Andersson, Petterson, eller Lundström.) När fördelning av uppgifter skedde i dåligt upplysta korridorer eller i långa mailtrådar kunde det hända det att saker ”föll mellan stolarna” (ytterligare ett historiskt uttryck). Före tiden för digitala planeringsverktyg var genomförandet av åtaganden beroende av det egna minnet – eller möjligen av post-it-lappar, i högteknologiska organisationer – utan möjlighet för kollegor att följa ärendet i fråga.
”Jag kollar upp det i pärmen och återkommer.”
Detta ligger så långt bak i tiden att det debatteras huruvida det faktiskt är en myt att det någonsin yttrats, men enligt sägnen ska företag ha använt sig av pappersbaserade informationsytor för styrande och redovisande dokument, policys och liknande.
”Spelar du padel?”
Det fanns en tid då en mellanchef utan ironi kunde ställa denna fråga till en annan mellanchef utan att på förhand veta svaret. Detta skedde under den epok då det fanns något som man kallade ”andra intressen”: musik, näverslöjd, golf, fiske, för att nämna några. (Om vi måste välja ett uttryck i denna parlör som vi längtansfullt blickar tillbaka på, är det detta.)
