Bemötande i svåra situationer och kriser

Människor hanterar kriser olika

Det är alltså viktigt, som en förebyggande åtgärd relaterat till psykisk ohälsa, att bli mer medveten om hur vi bemöter både varandra och oss själva när livet utmanar. Det faktum att den psykiska ohälsan ökar kraftigt gör detta behov än större. Vi vet idag att människor hanterar kriser olika, och att vi tenderar att gå in och ur den, som ett sätt att bearbeta. För den som står bredvid, oavsett om det är privat eller på arbetsplatsen innebär det att lyhördheten och stödet kan behövas även längre fram. Ja det kan behövas långt efter dagen då alla drar en suck av lättnad ” nu verkar hen må bra igen”.

Lyhördhet behövs vid kris

Detta med att gå in och ur krisen, eller att uppvisa olika bearbetningsstrategier (så kallade copingstrategier), är enligt forskningen också något som bygger motståndskraft. Det kan innebära att en person använder en undvikande strategi, vilket kan tolkas som om man inte är påverkad, eller kanske förtränger saker, för att nästa dag visa en behärskande strategi, och gå rakt in i det som är svårt. Återigen, detta faktum stärker behovet av lyhörda medmänniskor i närheten. Människor som står kvar och finns kvar när och om det behövs.

Nyckelord i bemötandet är öppenhet, lyhördhet, medkänsla och empati. Att känna att man får prata, men inte måste, att som närstående eller kollega visa empati, utan att kunna bevisa att ”jag förstår precis”, är några viktiga parametrar.

Viktigt med stöd utan krav på motprestation

De flesta av oss har troligen, utan illvilja men omedvetet, tagit över någons kris. Ett sätt är att själv berätta om sina sjukdomar, sin ångest eller vad det må vara. Ett annat sätt är att bli för påflugen i sitt behov av att hjälpa och stötta och nästan kräva att få visa sitt stöd, eller kräva att personen ”pratar ut”. Det är här lyhördheten kommer in, och förmågan att inte släppa fokus på vems behov som kommer främst. En del av detta är att erbjuda sitt stöd utan krav på motprestation, att skicka ett meddelande med orden ”jag tänker på dig” och att fortsätta göra det ibland, även om man inte får svar. Sådana små vardagliga saker som gör stor skillnad för den som är drabbad.

Undvikande ger motsatt effekt

Rädslan att göra fel eller säga fel saker är oftast inte befogad. För de allra flesta människor är det värsta att bli ignorerad, och ännu värre, vilket många vittnar om är vanligt, undviken. Berättelsen om kvinnan, som plötsligt förlorat en närstående, och som märker att människor hon känner går en omväg runt henne är tyvärr inte ovanlig. Hennes ord om att det hade räckt med en blick, en hälsning, kanske ett ord, och att inget ord kunde vara fel, utan hade tolkats välvilligt och betytt mycket för hennes bearbetning, säger mycket. Lika mycket som hennes ord om att människors undvikande, gör skillnad åt andra hållet.

Men som sagt, det är inte illvilja eller elakhet som ligger bakom denna typ av beteende, utan, som så ofta, snarare osäkerhet och rädsla.

Praktiskt stöd underlättar vardagen

Krisstödet bör också bli mer inriktat på praktiskt stöd, sådant som underlättar vardagen på olika sätt. På arbetet kan det handla om att ta med en extra matlåda till jobbet, eller att erbjuda sig att tillfälligt ta över någon kollegas arbetsuppgift. Berättelsen om fotbollsföräldrarna som gjorde upp ett schema för en familjs barn så att de kunde komma till och från träningen, och få middag efteråt är ett exempel som värmer. Det underlättade för föräldrarna, där den ena parten drabbats av sjukdom, det gjorde att barnen kunde ha kvar en större del av sin vardag, samtidigt som det inte innebar någon stor ansträngning för de som deltog i schemat.

Hur kan man då stärka motståndskraften inifrån?

Förutom att använda olika strategier kan man konstatera att begreppet självmedkänsla är av stor vikt. I länder där man mäter förekomsten av självkritik kan man se att det finns en tydlig koppling mellan det och psykisk ohälsa, att vara snäll och varsam med sig själv är alltså av vikt i det svåra. Att känna acceptans för hur jag känner, hur jag mår, agerar är en del av detta. En annan är att tro på sina egna förmågor och sin inre kapacitet att ta sig vidare och skapa ny mening. De egna förmågorna kan se helt olika ut, återigen är vi olika i krisen, och vi kan inte förvänta oss att vi tar oss an det svåra på samma sätt, utan det är just att få göra eller vara på mitt sätt som är det viktiga.

Några tankar till dig i kris

• Vardagliga rutiner kan vara bra som stöd, det kan handla om att hitta en rutin för att även när det är som svårast få något i magen, eller att ha fasta morgon eller kvällsritualer.
• Många upplever att mindfulness är ett verktyg kan hjälpa. Att träna sig på att vara i nuet, och att arbeta med acceptansen som mindfulnessen förespråkar kan bygga självtilliten, och därmed motståndskraften.
• Andra aspekter av mindfulness är att vara i ett sinne åt gången, och att stanna upp, och göra vissa saker långsammare, vilket kan minska stress och öka närvaron.

Vi vet att alltfler mår psykiskt dåligt, vi vet att nästan alla av oss är med om potentiellt traumatiserande händelser, som sjukdom, förluster av närstående, separationer. Nu vet vi också mer om hur vi kan stötta, och att det stödet i mångt och mycket är av vardaglig och medmänsklig karaktär. Visa att du finns, men ta inte över, stötta praktiskt och är du drabbad; var snäll mot dig själv.

Ibland räcker det med det sociala stödet och självtilliten, ibland behövs det professionellt stöd. Det är inte alltid lätt att veta själv när det behövs, och även här kan närstående ta hjälp av sin lyhördhet och föreslå professionellt stöd.

Sammanfattning för dig som möter någon i kris

• Släpp din egen rädsla och våga möta.
• Var lyhörd då en person kan genomgå olika krishanteringsstrategier övertid.
• Ge stöd utan krav på motprestation.
• Ge mer inriktat praktiskt stöd, sådant som underlättar vardagen på olika sätt för just den specifika individen.
• Ta hjälp av din lyhördhet och föreslå professionellt stöd när du tror att det behövs.