Konsensus och enhällighet är inte samma sak

Enhällighet och konsensus

Den franske sociologen Philippe Urfalino har gjort ett pionjärarbete för att klargöra hur enhällighet och konsensus skiljer sig åt (Urfalino 2007, 2010, 2014).

Han påpekar att om man skall kunna skapa enhällighet krävs det att alla bildar en egen uppfattning i frågan och uttrycker den i en omröstning. Enhällighet uppnås om alla röstar för samma alternativ.

Konsensus däremot gör det möjligt för vissa (eller till och med en majoritet) att inte bestämma sig och helt enkelt tiga. Filosofen Margaret Gilbert (1987: 194) talar om att låta något ”stå som [gruppens] åsikt”. Både Urfalino och Gilbert betonar oberoende av varandra att konsensus (Gilberts term är collective belief) inte är summativ, dvs. att kollektiva beslut inte nödvändigtvis är summan av individuella beslut.

Populärt att fatta beslut genom konsensus

För det mesta fattar vi kollektiva beslut genom konsensus (dvs. på ett icke-summativt sätt). Detta är varken bra eller dåligt i sig, men det är viktigt att vi förstår vad vi gör. I synnerhet bör vi inse att när vi beslutar något genom konsensus kan vi inte anta att varje medlem av gruppen faktiskt föredrog det alternativ som blev gruppens beslut. Det är till och med möjligt att vissa deltagare (återigen: till och med majoriteten) i själva verket är emot beslutet, men att de av någon anledning förblir tysta och låter det passera.

En snäv definition

Efter att ha studerat beslutsfattande bland demokratiska och ofta starkt egalitära aktivister (Haug 2010) kan vi säga att vissa förespråkare av konsensusbeslutsfattande skulle invända att om ett stort antal (eller till och med bara några få) är emot beslutet men låter det ändå passera i stället för att lägga in sitt veto, så är det inte ett riktigt konsensusbeslut. Ett sådant insisterande på en snäv definition av konsensus som den enda ”riktiga” konsensus inte är till någon större hjälp när det gäller att förstå konsensus och varför vi ibland verkar vara oense om vi kommit överens eller inte.

Är vi överens om vad menar vi med konsensus?

Naturligtvis fungerar det bra att använda den snäva definitionen av konsensus (som försöker likställa konsensus med enhällighet). Detta om alla i gruppen delar denna definition och förstår hur den denna slags konsensus fungerar. Men om människor från olika (organisations-)kulturer möts och var och en av dem har en annan förståelse av vad konsensus är, då är det vettigare att erkänna att konsensus kan praktiseras på olika sätt. Det gemensamma för alla sätt att uppnå konsensus är att de fastställer konsensus genom att man lyckas observera frånvaron av invändningar (Urfalino [2014] talar om ”regeln om att inte göra invändningar”): ”Är det någon som är emot?” – ”Nej? Då är det beslutat.” Kruxet ligger i hur detta sker i praktiken.

Fyra typer av konsensus

Minst fyra typer av konsensus vid möten kan urskiljas: påtvingat konsensus, konsensus via acklamation, grundläggande konsensus och deliberativt konsensus (Haug 2015). Kortfattat kan man säga att skillnaden mellan dessa ligger i hur mycket möjlighet det finns att uttrycka avvikande åsikter:

De fyra typerna

• I en påtvingad konsensus hävdar någon (vanligtvis mötets ordförande) helt enkelt att konsensus har uppnåtts (t.ex. genom att sammanfatta just den konsensus som uppnåtts) och går direkt vidare till nästa ämne eller avslutar mötet. Mötesdeltagare som anser att detta påstående om konsensus inte är korrekt måste vara mycket välformulerade för att göra sina invändningar hörda medan mötet redan går vidare till ett nytt ämne. De måste i själva verket störa mötet och kräva att konstaterandet av konsensus ogiltigförklaras. Det är inte svårt att se hur denna slags konsensus gynnas av ett visst mötesupplägg där mötesledaren får stor vikt och där deltagarna inte tar utan tilldelas ordet.
• I en konsensus via acklamation finns det en uttrycklig ”öppning” för deltagarna att uttrycka sina åsikter, men dess officiella syfte är inte att uttrycka en avvikande åsikt utan ett samtycke. Deltagarna ombeds bekräfta att de är överens med ”konsensusen” (t.ex. genom frågan "Är vi överens?"). Antagandet är att ”ja, alla är överens” och deltagarna förväntas bara bekräfta detta antagande (vilket visas med några mumlade 'ja' och ’mmm’”). Ett ”nej” är i detta scenario det mindre föredragna alternativet (vilket man förstår utifrån frågans ordalydelse och hur den ställs).
• Vid enkel konsensus frågas deltagarna uttryckligen om det finns någon som inte håller med. En vanlig formulering vid de möten jag observerade var: ”Finns det någon som inte kan leva med detta beslut?” eller helt enkelt ”Någon som är emot?”, vilket ger en uttrycklig möjlighet för oliktänkande att ”tala nu eller förbli tyst för alltid”. – I frågan om någon ”inte kan leva med” beslutet uttrycks även en förståelse för att konsensus inte kräver at alla håller med. – I denna praxis framstår konsensus som en tystnad och genom att observera denna tystnad som frånvaron av invändningar fastställer deltagarna att konsensus existerar. Tystnaden i denna praxis gör det möjligt att uttrycka meningsskiljaktigheter, vilket gör det lätt (jämfört med påtvingad och konsensus via acklamation) för oliktänkande att framföra invändningar.
• Deliberativ konsensus ger inte bara deltagarna möjlighet att uttrycka avvikande åsikter, utan uppmuntrar också aktivt till att avvikande åsikter uttrycks för att se till att ingen tystas (termen är inspirerad av Beatty och Moores (2014: 303) begrepp ”deliberativ acceptans”). Om det finns preliminära tecken på oenighet, t.ex. ”rykten” från kaffepausen eller att någon rynkar pannan, kan dessa tas upp genom att fråga något i stil med ”Är du säker på att vi har nått konsensus? Peter, du ser olycklig ut.” I motsats till de andra formerna av konsensus uppmuntrar deliberativ konsensus oliktänkande – inte i den meningen att oliktänkande är det som eftersträvas, utan att det finns en särskild oro för att oliktänkande ska tystas ner. Uppmuntran av invändningar tjänar till att motverka olika slags påtryckningar genom att skapa en atmosfär av uppskattning för varje individs ståndpunkt.

Konsensusbeslut är populära

Även om deliberativ konsensus verkar närma sig enhällighet är den fortfarande i grunden annorlunda än enhällighet. Detta eftersom deltagarna, även när avvikande åsikter uppmuntras, fortfarande är fria att inte bilda sig en uppfattning i frågan överhuvudtaget. Det kan fortfarande finnas några som inte håller med men som inte vill hindra gruppen från att gå vidare. Antingen för att beslutet inte är viktigt för dem eller för att de inte ser någon mening med att argumentera vidare, eller av andra skäl som de kan ha.

Detta är en av de viktigaste orsakerna till att konsensusbeslut är så populära, även vid möten där stadgarna föreskriver att besluten ska fattas genom omröstning. Att behöva bestämma sig för varenda fråga som finns på dagordningen kan vara mycket krävande. Konsensus gör det möjligt för människor att låta andra som de litar på och/eller anser vara kompetenta i princip fatta besluten åt dem.

Deciding without dividing

Trots sitt rykte är konsensus alltså inte nödvändigtvis en jämlik form av kollektivt beslutsfattande. Detta eftersom det ”innefattar en allmän acceptans av ojämlikhet i individuella bidrag till kollektivt beslutsfattande. Den allmänna jämlikheten i deltagandet i processen existerar parallellt med ett erkännande av legitimiteten hos ojämnt inflytande från individer, beroende på social status eller expertis” (Urfalino 2014: 339). Snarare än att vara naturligt demokratisk i liberal bemärkelse verkar det som om fördelarna med konsensus främst ligger i dess förmåga att besluta utan att splittra – ”deciding without dividing” (Urfalino 2014: 333).

I svenskt sammanhang skulle man också kunna säga: konsensus underlättar att undvika konflikter som skulle bli uppenbara om alla skulle uttrycka sin uppfattning i en omröstning.

Referenser

Gilbert, Margaret (1987): Modelling collective belief. Synthese, Vol. 73, No. 1. pp. 185–204. doi: 10.1007/BF00485446
Haug, Christoph (2010): Discursive Decision-making in Meetings of the Global Justice Movements: Cultures and Practices. Doctoral thesis. Freie Universität Berlin, Fachbereich Politik- und Sozialwissenschaften. Berlin.
Haug, Christoph (2015): What is consensus and how is it achieved in meetings? Four practices of consensus decision-making. In: Joseph A. Allen, Nale Lehmann-Willenbrock & Steven G. Rogelberg (Eds.): The Cambridge Handbook of Meeting Science. New York: Cambridge Univ. Press. pp. 556–584. doi: 10.1017/CBO9781107589735.024
Moore, Alfred & O’Doherty, Kieran (2014): Deliberative Voting: Clarifying Consent in a Consensus Process. Journal of Political Philosophy, Vol. 22, No. 3. pp. 302–319. doi: 10.1111/jopp.12028
Urfalino, Philippe (2007): La décision par consensus apparent: Nature et propriétés. Revue européenne des sciences sociales, Vol. 45, No. 1. pp. 47–70. doi: 10.4000/ress.86
Urfalino, Philippe (2010): Deciding as bringing deliberation to a close. Social Science Information, Vol. 49, No. 1. pp. 111–140. doi: 10.1177/0539018409354812
Urfalino, Philippe (2014): The Rule of Non-Opposition: Opening Up Decision-Making by Consensus. Journal of Political Philosophy, Vol. 22, No. 3. pp. 320–341. doi: 10.1111/jopp.12037